Kul att just Du vill läsa vår blogg! Njut och kommentera gärna nedan om du känner, vill och orkar!

Vi ska flytta till Uganda!

Vad hände där?!

Jag och Filip som är min man träffades 2008 i Sydafrika. Jag hade åkt ut som volontär genom Sida i februari och då åkte jag till Zambia.

Jag skulle ut och rädda världen.

Mitt uppdrag var att intervjua barn som hade förlorat sina föräldrar i aids och hur deras liv såg ut. Teoretiskt var det ett riktigt intressant, spännande och känsloladdat uppdrag. Men i praktiken i princip omöjligt.

Varför?

Jag var 21 år gammal, född i Etiopien men adopterad till Sverige. Min norm är att jag kan prata med alla oavsett kön, ålder eller status. Där blev jag sedd som en ung, rebellisk afrikansk kvinna som inte visste sin plats. Det rebelliska yttrade sig i att jag använde byxor och inte kjol som täckte knäna.

För att göra det förståeligt.

Jag bodde i Mpongwe som är ett distrikt i provinsen Copperbelt Province i Zambia som ligger sydväst om staden Luanshya i Kopparbältet. Enligt wikipedia bor det ungefär 93 380 invånare 2010.

Jag hade inte nån förståelse eller kunskap i hur är kulturen, hur ska jag prata med barnen, vad kommer mor och farförädrarna tycka, hur ska jag förstå dem, hur ska jag ta mig ut i byarna? Jag hyrde ett rum på Missionsstationen i Mpongwe och jobbade tillsammans med ett missionärspar från Sverige men dem bodde fyra mil från mig. Kreativiteten fick flöda så jag köpte mig en cykel och var behjälplig vid en by skola.

Efter sex månader stod jag inte ut längre. Jag kom inte nånstans i mitt arbete, gjorde inte några framsteg, helt enkelt jag räddade inte världen. Det var tydligen lite större än så och jag orkade inte kämpa mer. Tanken var att jag skulle varit kvar ytterligare tre månader. Jag ville nån annanstans men absolut inte hem till Sverige.

Som av ett mirakel hamnade jag i Sydafrika på ett arbete som heter ”Give a child a family”.

Länk om ni vill läsa mer om arbetet.

Home – Give a Child a Family (gcf.org.za)

Dit kom jag med en känsla av att jag var väldens mest misslyckade människa. Efter ungefär en och en halv månad kom Filip till samma organisation. Han åkte dit med två kompisar.

Bara för att ge er fakta. Jag = ansåg mig själv vara en seriös tjej vars uppdrag var att rädda världen.

Filip och hans kompisar = riktiga hakuna matata killar med backslick och mentaliteten ”Life is a party!”

Första dagen jag träffade honom pratade jag bara engelska. Tack vare mitt etiopiska utseende kom jag undan med det men det fattade ju inte han. Filip har erkänt nu i efterhand att han trodde att jag var från Sydafrika. Och var lite ledsen över att jag inte var svensk.

Arbetet som vi jobbade på är väletablerat och har funnits i många år. Vi var då totalt 11 volontärer som bodde i ett hus på området. Mitt uppdrag var att jobba med dem små barnen och barnen som gick i den interna skolan. Allt från att byta blöjor, leka med barnen, gosa med dem, mata dem och vara behjälplig på lektionerna med de stora barnen.

Filip jobbade med bland annat plantering. Ett nytt projekt som de startade var att skapa odlingsbäddar för at lära fosterfamiljerna som skulle ta hand om ett av barnen att bli självförsörjande eller få in en inkomst.

Det gick bara några veckor tills det uppstod kärlek och det hade ju varit passande att sjunga ”Can you feel the love tonight?” Men det gjorde vi inte.

På vår första date dansade vi på stranden till låten ”Fix you ” av Coldplay.

I Sydafrika pratade vi ganska snabbt om familj och framtidsdrömmar och att en gemensam dröm hade varit att åka ut som familj om vi fick möjligheten. Nu i efterhand inser man nativiteten i allt. Vi tog förgivet att vi kunde få barn och att den drömmen skulle kunna bli vår verklighet.

Men nu är vi här!

Detta är en bild från Uganda som också kallas för ”Pearl of Africa” Uganda är ett otroligt vackert land.

Jag fick förmånen att åka dit 2018 med några vänner, bland annat Evelina Westberg som är en av grundarna. Då bestämde jag att hit måste vi åka som familj under en längre tid.

Den 10 mars flyger vi med vår enkelbiljett till Entebbe, Uganda. Vi kommer bo de första dagarna på hotell i Kampala som är huvudstaden och när vi är på plats letar vi efter ett permanent boende.

Hur förbereder man sig själv och barnen på detta? Det finns inte nått rätt svar på den frågan.

Vi är alla olika och man förbereder sig på olika sätt. Idag har vi tre barn. Meya är nio år, Jeff är fem år och Nixon är tre år. Meya kommer gå på en engelsk internationell skola som heter KCIS ( Kampala Community International school), Jeff kommer börja på samma skola i augusti och Nixon kommer få hänga med oss på dagarna.

Kampala City, det är ett hav av människor, bilar och motorcykeltaxis. Både legala och illegala. När vi var där åkte vi ”boda bodas” som dem kallas. Det är absolut det snabbaste sättet att ta sig fram men också det farligaste.

Varför gör vi detta då?

Det finns många svar på den frågan.

Vi vill uppleva ett äventyr med familjen, svetsas samman och hjälpa andra människor. Vi ser en stor vinningen att få ta del av en annan kultur, se hur det går till på en annan skola och få se orättvisorna i världen.

När jag blev adopterad flyttade min familj till Botswana och där bodde vi fram tills jag var sju år. Den erfarenheten har jag insett mer och mer har påverkat och präglat mig. Nu har vi möjligheten och viljan att göra samma sak för vår familj så vi kastar oss ut.

Vad ska vi göra då?

Jag och Filip ska jobba på The Fortress som är ett tryggt och säkert boende för utstötta gravida tonårstjejer i Kampala. Hon som är på bilden är Josephine som är föreståndaren. Josephine, min vän Evelina Westberg och några andra tjejer från Sverige är grundarna till arbetet.
The Fortress startade 2011 och ni kan gå in på länken om ni vill läsa mer.

https://www.thefortress.se

Länkar även till en artikel skriven av Amnesty press 2015.

The Fortress i Kampala – här får unga gravida kvinnor hjälp när de stötts bort av familjen | Amnesty Press

Jag kommer jobba med Josephine och Filip kommer arbeta som hustomte, så kanske man inte säger i Uganda. Men han kommer göra lite allt möjligt. Bygga gris hus, hönshus, snickra och ta hand om mangoträden, passionsfruktsträden och andra grödor.

Som sagt kul att ni vill läsa och kommentera gärna! ( Det är första gången jag har en blogg så ha överseende med innehåll, upplägg och allt :)!

”Life is a party and everybody is invited”!

Kärlek

Familjen Gunnarsson ❤