God fredag alla goa människor! ❤

Här i Uganda flyger veckorna förbi om jag ska vara ärlig. Det har nu gått sex veckor sedan vi lämnade trygga Sverige. Perspektivet är dubbelt. Det känns som att vi har varit här länge och precis kommit. Vi börjar verkligen få en vardag och komma in i rutiner.

Vad har hänt sen sist?!?!?! Sååå mycket!!!!

Vi börjar med vår trevliga resa till en logde utanför Fort Portal som ligger fem timmar väster om Kampala. I Lördags förra veckan var vi alla i familjen såå taggade på att åka på vår minisemester med en annan svenska familj. Vi hade packat bilen, tagit med oss lite snacks till resan och vid 07:20 sitter vi redo i bilen och ska åka. Resan börjar lite små trist, vi missar en avfart på motorvägen så vi får köra till nästa avfart som är 8 km längre bort. Stämningen i bilen var inte så bra. Väl tillbaka så börjar vi alla smått prata med varandra igen. Vi kör och barnen är vakna den första biten och sen somnar dem en stund. Filip har blivit riktigt duktig på att köra på vägarna här. Vissa sträckor är det mer hål än väg. Han är riktigt duktig på att parera. Vi lägger märke efter en stund att ena vindrutetorkaren är sönder. Gummit hänger löst och metallen rispar mot rutan. Precis när vi märker detta så börjar vindrutetorkarna gå i kors. Vi börjar småskratta och undrar ”är detta ens möjligt?”. Då får vi stanna på en mack och köpa nya vindrutetorkare och sen är vi iväg igen. Nu är Filip riktigt stressad ( han som i vanliga fall aldrig är stressad eller kan bli stressad.) Vi ligger riktigt långt efter den andra familjen. Filip ökar farten. På vägarna är det ofta gupp när man kommer närmare en liten by eller ett samhälle. Guppen kan både vara höga och långa men oxå små och fler. Det enda jag märker när vi kör på ett gupp är att jag flyger upp i luften, Filip känner att hans bälte håller nere honom och barnens Pokémon flyger upp i taket. När vi väl är uppe i luften hinner jag tänka ” Vi kommer landa med framänden på bilen rätt ner i gatan”. Men det gör vi inte. Jag vet inte hur högt vi flög men kanske en halvmeter upp i luften. Väl nere på marken igen vänder jag mig bakåt och tittar på barnen som ser ut som tre frågetecken och väntar på en reaktion. Jag och Filip börjar gapskratta! Då gör barnen det oxå! Den isbrytaren behövde vi verkligen! När vi kör igenom nästa by ser vi en boda boda ( motorcykeltaxi) med en chaufför, en passagerare och mellan dem ligger det tre getter som inte verkar särskilt nöjda. Det såg för roligt ut! Dem är riktigt kreativa när dem lastar boda bodas. Man kan se det mesta på deras motorcyklar. Allt från en vindruta, getter, gris, kycklingar, ananaser i mänger, långa stänger som dem har spänt fast på bredden.

När vi har 30 minuter kvar till lodgen som vi ska bo på ser vi en varningsskylt för elefanter, apor och impala. Vi kommer lite längre fram och där möter vi en bil som har på sin varningsblinkers och har stannat. Filip säger direkt att här finns nog elefanter. Jag tänker ” säkert”. Men vi såg tre vilda elefanter lite längre in i skogen. Såååå häftigt!!! Barnen blir alldeles lyriska och vi öppnar takfönstret på bilen och alla ställer sig upp för att se dem bättre.

Efter sex timmar i bilen är vi äntligen framme och vi springer alla ut ur bilen!

Vi hade tre helt fantastiska dagar! God mat, fina samtal, en forest walk på tre timmar med alla barnen och Nixon klagade inte nått. Han blev buren max 100 meter under hela vandringen. Det var inte en enkel vandring för en treåring. Det var väldigt mycket upp och ner och halt.

När vi kom tillbaka till Kampala insåg jag att jag hade fått flera myggbett. Men det kändes inte som vanliga myggbett. Det var en annan känsla på dem. Dem stack och sved och kliade men inte hela tiden. Jag tänkte inte så mycket på det förrän i onsdags denna veckan. Då var en av tjejerna som jobbar på The Fortress hemma hos oss och gjorde mitt hår. Jag sa till henne att det kliar sååå mycket på ryggen och på bröstkorgen. Hon drog upp min tröja och började klämma där det var rött och irriterat.

För er som är känsliga läs inte mer!!!!

Då klämmer hon ut en larv. En liten liten larv! Jag DOG! Jag slängde av mig alla kläderna och hon klämde ut 7 st larver på olika ställen på kroppen. Filip var iväg och hämtade barnen. När han kom hem berättade jag lite tyst för honom vad som hade hänt. Jag ringde direkt till familjen som vi hade varit iväg med och berättade nyheten. Under helgen hade vi faktiskt pratat om mangoflugor och att det var en på danska ambassaden som hade fått det och hur fruktansvärt ont det gör. Jag sms även hem till Sverige. Både till en läkarvän och en sjukskötesvän.

Bakgrundsfakta

Mangoflugornas larver är parasitära. Det betyder att de kommer under huden på däggdjur, inklusive människor, och lever där tills de är redo att kläckas till larver. De lägger sina ägg i sömmarna på kläder, sängkläder, handdukar och andra mjuka material som har lämnats utomhus.

Mangofluglarver kan överleva utan värd i upp till två veckor. När larverna kommer i kontakt med en däggdjursvärd, såsom en hund, gnagare eller person, gräver de smärtfritt under huden.

Väl under huden livnär sig larverna på subkutan, levande vävnad i två till tre veckor medan de fortsätter att växa. Under denna tid kommer en röd, fast böld med ett hål eller en liten svart prick på toppen att bildas och växa. Varje böld innehåller en maggotmask.

Behandling

Antingen får man åka till sjukhuset för att få behandling. Filip gick ner till apotek som ligger nära där vi bor. Han sa att hans fru hade mangoflugor i kroppen och hon frågade direkt om vi hade varit på en lodge. I Kampala är det mycket ovanligt. Han köpte en svampkräm med antibiotika i den och den använder jag tre gånger om dagen. Efter att jag har duschat smörjer jag mig med den och sen väntar jag en stund sen smörjer jag hela kroppen med vaselin. Det täpper till porerna i kroppen och larven får inte nått syre och kommer upp mot ytan så att man kan klämma ut den. Detta är sååååååå vidrigt!!! Som tur är så har dem varit såååå små 1-2 mm. Men det gör ont när man klämmer på dem. Nu har vi klämt ut 20 st. Och det verkar inte som att det kommer fler. HALLELUJA!!!!

Det som var den bidragande orsaken var att jag hade en blöt tröja som jag hade haft på mig. Jag tog av den och la den på tork ute. Dagen efter tog jag på mig den igen. Det ska man aldrig göra. Eftersom vi hänger alla våra kläder ute på tork stryker vi alla kläder. Nu när jag sitter och skriver om det kryper det på hela kroppen. I natt drömde jag om vita små larver. Jag mår bra, men man känner sig som pesten. Ingen vill gå nära mig och jag sover själv. Det är inte smittsamt men barnen och Filip vill inte riskera.

Nog om detta!

I tisdags fyllde jag år! Woop woop!!! 36 år gammal!! ( trodde att jag skulle vara klokare 😂) Men desto mer man reser, byter jobb, träffar andra människor, delar livet och blir äldre inser man att livet är klurigt och det har många gråa nyanser. På min födelsedag hände en mycket tråkig sak här. En av ministern blev ihjälskjuten av sin livvakt. Anledningen var att livvakten hade inte fått sin lön. Det framgick inte hur länge han inte hade fått sin lön. Men ministern var skyldig honom 4 miljoner shilling vilket motsvarar 12000 kr. Livvakten hade tre barn och ett barn på väg. Han hade inte råd att ha sina barn kvar i skolan eftersom han inte hade fått sin lön. Ministern tjänade 30 miljoner shilling i månaden. Då kan ni förstå frustrationen. Efter att han hade skjutit ministern, sköt han sig själv. Fruktansvärt! Det är klart att ministern inte gjorde rätt som inte betalade ut lönen men man kan ju börja undra varför? Är det för att han själv satt i en ekonomisk knipa? Hade han gjort slut på sina pengar, var han skyldig nån annan? Det finns ju alltid en anledning och anledningen behöver inte vara försvarbar eller logisk men människor handlar oftast utav en anledning. Antingen kan den vara medveten eller omedveten. I detta fallet är det självklart att det är en medveten handling att inte ge en anställd vad den har rätt till, men fråga som vi troligtvis aldrig får svar på är varför.

En annan tråkig händelse är att en av tjejerna på The Fortress har förlorat sin bebis. I onsdags kväll får hon som var hemma hos oss ett telefonsamtal av en annan anställd som sover ute på The Fortress att bebisen är död. Tjejen hade lagat frukost och börjat blöda. Dem åkte snabbt in till sjukhuset och där konstaterade dem att bebisen hade varit död i två månader. Jag träffade flickan igår och hon var sååå ledsen. Hon såg framemot att få träffa sin bebis. Och jag kan tänka mig att det är smärtsamt att se alla bebisar på The Fortress. Vi kramades länge och hon grät i min famn. Jag var så glad att hon vågade gråta inför mig och vågade visa sorg. Jag minns denna tjejen från första veckan när vi kom. Hon var så ledsen och arg. Hon ville inte alls vara på The Fortress. Hon ville hem. Även om hon inte hade nått hem. Hennes pojkvän hade dumpat henne så fort han hörde att hon var gravid. Hennes föräldrar ville inte ha något med henne att göra. Nu när veckorna har gått har hon blivit gladare och gladare. Nu är hon i sorg och hon har smärtor i kroppen. Här kommer livserfarenhetens gråskala in igen, det är fruktansvärt att hennes bebis dog men en 16 årig tjej som förlorar ett barn när hon är ett barn kanske inte är så hemskt. Missfall är så vanligt men jag tror att många kvinnor här känner en skam av att förlora ett barn. Hon kommer få stanna på The Fortress några veckor till så att hon har läkt någorlunda inombords och sen hoppas vi på att hon ska kunna få komma tillbaka till sin skola. Hon har inte ens gått ut grundskolan. Förhoppningsvis kan hon slutföra grundskolan och sen skaffa ett stadigare förhållande och bilda familj.

Det är olika vändningar här! Livet är verkligen skört.

Som avslutning kan jag meddela att Jeff och Nixon har börjat på förskola. Första dagen gick jättebra men sen har det varit lite tårar vi lämningen. Speciellt Jeff, han säger att han inte förstår lärarna och barnen men på nått konstigt sätt gör han och Nixon sig förstådda. Jeff har redan två kompisar som han vill bjuda med sig hem, så det kan ju inte vara så illa eller hur!?!?!?

Lärarna säger att efter 1 vecka kommer dem vara acklimatiserade och efter 2 månader kommer dem prata engelska. Det är ju sååååå häftigt!!! Barns hjärnor är verkligen som svampar!! Dem suger åt sig all kunskap!!

Idag var vi på morgonsamlingen på Meyas skola. Hennes klass hade hand om den och dem gjorde en teater ”Space race”. Dem har jobbat mycket med rymden och gravitation. Teatern handlade om rymd tävlingen mellan USA och Ryssland på 60-talet. Efter att teatern var över fick alla i publiken rösta om vilket land som skulle vinna. Så klart vann USA! Inte så konstigt kanske i och med kriget. Meyas var i team USA så hon var nöjd. Hon har fått så fina vänner i skolan och på söndag ska vi hem till en av dem. Den familjen är från Israel. Så roligt!!

Önskar er alla en riktigt fin helg!

Tack till alla som är inne och läser!

Kärlek

Familjen Gunnarsson ❤