Jag har tänkt att tag att jag ska skriva ett blogginlägg som är så ärligt som jag vågar om mig själv och olika händelser i livet.

Vi börjar från början……

Jag är född i Addis Abeba i området Entoto. Var jag är född någonstans vet jag inte och vilka mina föräldrar var eller är vet jag inte heller men jag vet att jag bodde hos en familj från tidig ålder till att jag blev adopterad när jag var 3,5 år gammal.

Det står i mina adoptionspapper att en tjänsteflicka lämnade mig hos familjen som jag bodde hos. Vem hon var eller var hon jobbade någonstans vet jag inte, kanske var hon min mamma men sa att hon var tjänsteflicka hos någon annan. En mamma kan göra nästan vad som helt för att rädda sitt barn och ge det en bättre framtid.

Att vara adopterad har både för och nackdelar. Jag kom till en tillvaro som var bättre än den jag hade men jag är uppväxt i en kontext som inte är min naturliga. Som tur var hade mina föräldrar möjligheten att jobba utomlands och var en aning exponerade men ingen kan förstå vad det innebär att vara adopterad och inte se ut som sina föräldrar.

Jag är så tacksam att jag har min storasyster som oxå är adopterad för Etiopien. Vi har från första stund varit sammanflätade, i vissa perioder har jag varit mera fäst vid henne än hon mig 🙂

Denna bilden är från vår innegård vid vårt hus i Botswana. Där bodde vi fram till att jag var 7 år. Det var fantastiska år och dem åren har präglat mig så mycket. Drömmen började redan där att om jag någon gång skulle få en egen familj så skulle jag vill ta dem till ett afrikanskt land och bo under en längre tid för att visa dem att världen är fantastisk och världen är så mycket större än Sverige.

Det hade varit roligt att prata med en gammal vän från skolan nu och fråga personen, hur var jag under skoltiden? Vad jag minns så hade jag ganska mycket attityd och var oftast glad. Mamma hade sa när vi flyttade till Sverige:

”Ingen får sätta sig på er, om någon gör det så slå dem!”

Detta tog jag till mig och började vifta mot alla som bara tittade på mig. Det var inte någon som vågade sätta sig på mig för de hann inte, jag slog direkt. När vi flyttade till Sverige bosatte vi oss i mammas barndomshem som ligger 16 km utanför Halmstad på landet. Vi skulle anpassa oss till att bo på landet i Sverige från att ha kommit från Botswanas huvudstad Gaborone och en stor internationell skola till Skavböke.

Ja ni hör ju….inte konstigt att jag slogs. Det gick 60 elever i Skavböke. Från förskoleklass till 6:an. Jag började i 2:a och syrran i 3:an men eftersom vi har gått i skola i Botswana och skulle forsätta i samma årskurs fick vi gå med dem som var ett år äldre, i Botswana började man skolan när man var 6 år gammal. Jag minns så tydligt att en kille som gick i min klass bara tittade på mig med förundran och sa

”Du måste vara från Gotland för du är såååå brun!”

Jag tittade på honom argt och sa

”Nej jag är inte från Gotland jag är från Etiopien!”

Jag hade aldrig hört talas om Gotland och han hade aldrig hört talas om kontinenten Afrika eller landet Etiopien. Jag minns inte om jag slog honom, jag tror inte det men vem vet.

Som jag inledde med så har det varit fantastiska stunder att växa upp i en mix familj men det har haft sina utmaningar. Min pappa var min hjälte. Han var den snällaste mannen på denna jorden. Ingenting var omöjligt eller konstigt. Och han sa alltid ”Josefine, var generös mot alla, det kommer alltid tillbaka till dig!”

Tyvärr fick han sjukdommen alzheimers när jag var 11 år och dog när jag var 19 år. Jag fick aldrig chansen att riktigt lära känna honom eller umgås med honom. Jag gick under många år av min tonårstid och var irriterad och arg på honom att han inte kom ihåg att han hade hälsat på mig tre gånger under 30 minuter men jag höll min ilska inom mig för jag tyckte mer synd om honom och jag led med honom.

Våra år i Botswana var på många sätt helt magiska. Vi gick i en stor internationell skola med barn från hela världen. Vi bodde fint och hade en pool på vår innegård där vi och våra vänner gick ut på eftermiddagarna och lekte hela kvällarna. Anledningen till varför vi bodde där var för att min pappa fick jobb på SIDA som solenergiexpert. Riktigt tjusig titel.

Botswana har ungefär 360 soldagar per år så solenergi lönar sig. 1994 året då apartheid avslutade och inbördeskriget i Rwanda hände skulle vi flytta hem till Sverige för gott och det tog nog hårdast på min mamma. Jag fattade inte riktigt vad som hände, jag var bara 7 år.

Jag har ett minne av första gången jag såg snö. Det var något år innan vi flyttade hem. Vi såg denna magiska sak som kom ner från himlen och man ville ju bara ta på det. Vi var på flygplatsen, jag och syrran bara sprang mot dörrarna och ville ut och känna på det. Tyvärr trodde vi att dörrarna skulle öppnas av sig själva men det gjorde dem inte. Det blev ett tvärstopp och en öm näsa. Men tillslut öppnade vi dörren och kom ut. Jag minns att jag tyckte att detta var helt overkligt. Det var så kallt och det bara försvann i handen.

Jag är uppvuxen i en kristen familj. Mamma och pappa har även jobbat som missionärer i olika länder. Tro har alltid varit en centraldel i vår familj. När jag var 7 år gammal bestämde jag mig för att tro på riktigt,

(men så klart på ett barns sätt). Jag minns att jag kände en enorm glädje, min tro betyder allt för mig och den har burit mig genom allt i livet och bär mig fortfarande. Det är det viktigaste jag har. För min del har det aldrig varit konstigt att tro men jag har inte alltid varit överens med människor i kyrkan eller andra religiösa byggnader. Jag har inte heller alltid varit överens med Gud och det är så mycket som jag inte förstår eller kan förklara men det är ju tro. Mitt absoluta favorit bibelord är:

Psalm 119:105

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”

Detta bibelord gav min pappa till mig som ung och han hette ju Stig. Den tatuerade jag in på foten när jag var 21 år i Sydafrika.

Bilden som ni ser är från Sinaibergen i Egypten. En helt fantastisk upplevelse. Vi gick upp innan soluppgången och red på kameler uppför Sinaiberg för att se soluppgången.

2009-2010 gick jag en bibelskola för att fördjupa mig i min tro och få diskutera tro med andra kunniga människor. Det var ett fantastiskt år och jag fick verkligen diskutera tro, livet, bibeln, Gud, Jesus, den helige anden och vända och vrida på allt. Detta hade jag saknat under hela min uppväxt. Det gavs bara färdiga svar upplevde jag och ofta svar som jag inte tyckte stämde. Oftast var svaren på att Gud är långt borta och du måste sköta dig för att det ska gå väl, en otroligt sträng och avlägsen Gud. Inte alls den Guden jag tror på. Jag tror att Gud är närmare än vi kan ana. Jag tror att Gud är kärlek. Jag tror att Gud vill mig väl oavsett hur många gånger jag klantar till det.

Jag ska ut och rädda världen!

14 februari 2008 hade jag packat mina väskor och satt på flyget till Zambia. Där skulle jag tillbringa 9 månader och min plan var att rädda världen. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle kunna göra stordåd. Snacka om att ha övertro på sig själv. Nu när jag tänker på det kan jag skratta och skämmas över det.

Jag var 21 år gammal och trodde att jag visste hur världen fungerade. Jag var en av 21 volontärer från SIDA som åkte ut till olika länder runt hela världen. Jag var den som skulle vara borta längst och jag åkte själv. Många åkte två och två. Jag kom till Zambia och det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag bodde på en missionsstation långt ifrån dem som jag skulle arbeta med.

Jag hade ett uppdrag.

Att intervju barn som hade förlorat sina föräldrar i HIV/AIDS och hur det hade påverkat dem psykiskt. Snacka om tungt uppdrag, var jag rustad för det?

Absolut inte?!

Ingen utbildning och absolut ingen förståelse för kulturen eller hur det praktiskt skulle gå till. Efter 6 månader av slit och tårar gav jag upp. Jag ringde hem till mamma och sa att jag klarar inte av detta mer. Men jag ville inte tillbaka till Sverige. Kände att jag inte var färdig. Samtidigt som jag kände att jag var totalt misslyckad och jag ville inte komma tillbaka utan ha utträtt nått.

Då hände ett mirakel!

Jag ringer till mamma i början av augusti och är helt förtvivlad. Hon säger att hon ska göra det hon kan. Hon ringer till en man som heter Basil. Han och hans fru driver ett arbete i Sydafrika som då hette

”Give a Child a family”

Min mamma hade träffat honom något år tidigare och tänkte att jag kanske kunde åka till dem och arbeta.

Basil svarar och de pratar en stund. Sen säger mamma följande:

”Min dotter är i Mpongwe i Zambia och hon trivs inte så bra där finns det någon möjlighet att hon kan komma till er och jobba som volontär?”

Han svarade:

”Va sa du att hon var någonstans?”

”Mpongwe i Zambia”

( FYI Mpongwe är ute i ingenstans i Zambia, det är inte en stad som man åker förbi)

Han svarade

”Det va märkligt, imorgon ska jag flyga till Mpongwe och besöka pastorer där.”

Jag träffade Basil och vi pratade om jag kunde följa med honom, jag va desperat. Jag sa att jag kunde göra vad som helst. Han förklarade att det inte var han som bestämde om vilka volontärer som fick komma. Men en vecka senare satt jag på flyget tillsammans med Basil och hans dotter påväg till Sydafrika. På flyget säger han att jag kommer träffa min blivande man i Sydafrika. Jag bara skrattade, jag skulle inte träffa en man. Det hade inte jag tid med, jag skulle ju rädda världen!

Under mina månader i Zambia träffade jag helt fantastiska människor och jag fick även besök av en vän vilket var helt underbart. Vi åkte en vecka till Zanzibar och pratade konstant. Där ute på en segelbåt ledd av Captain Chicken hade jag en sån fin stund med Gud. Det kändes som att jag var i himlen. Och jag frågade Gud ”Om det kan vara så här fint på jorden huuuuuuur ser det ut i himlen?

Basil hade så rätt!

Tänk att han visste 🙂

Filip blev intresserad dirket men för min del tog det lite tid. Ska jag vara riktigt ärlig så var han den första killen som uppvaktade mig. Det var så ovant att jag blev rädd.

Första dagen pratade jag bara engelska med Filip och han trodde att jag var från Sydafrika. Men efter några timmar kunde jag inte hålla mig. Han såg lättad ut. Den 16 november är datumet för vår första date och det officiella datumet vi blev ihop!

Filip är mitt ankare och min trygghet, har aldrig blivit så älskad av någon och har aldrig älskat någon så mycket!

Vad hände sen……..

Kan inte fatta att jag är mamma till tre gulleungar!

Det har inte varit smärtfritt, många tårar och många skratt men efter 4 graviditeter och 2 missfall är jag otroligt tacksam och känner mig Sååå välsignad!

Det är intressant när man gör ett blogg inlägg som detta, att se tillbaka i backspegeln och se det utifrån mitt nuvarande perspektiv.

Det har hänt Såå mycket på så kort tid….

Nu är jag 38 år gammal och känner att livet har bara börjat. Jag är orimligt taggad på livet och jag har fortfarande orimliga förväntningar på livet och vad jag vill åstadkomma men jag vill framför allt ha roligt på vägen, dansa mig fram i livet och ta lärdomar i alla former.

Ett roligt minne från när vi flyttade hem från Botswana var att mamma och pappa som gillade att vara utomhus gjorde en picknick och vi gick ner till Sennanån för att äta vår lunch.

Denna videon är tagen precis på den platsen där vi hade vår lunch. Nu är det nästan omöjligt att komma fram dit. Jag var tvungen att kliva genom massa grenar, buskar och ogräs för att hitta stigen ner. Men tillslut hittade jag den. Här dukade mamma upp vår lunch. Köttgryta, ris och géle. Eftersom vi var vana vid att dyka i en pool där man kunde se botten använde vi samma teknik i Sennanån. Det blev inte så bra. Vi skrapade upp hela magen för det var bara 50 cm djup och sten botten. Men lunchen var underbar! Att sitta på en liten ö och äta en måltid känds otroligt exotiskt. Och det var bara ett stenkast hemifrån.

Som avslutning vill jag tacka för att du har läst och jag hoppas att du har lärt känna mig lite mera.

Jag är en person med mycket energi, överanalayserar det mesta, har orimliga drömmar, ställer skyhöga krav på mig själv, älskar livet, har försökt att läka alla sår som har funnits och finns inom mig, är ärlig, är en eldig person när det kommer till orättvisor, älskar fina saker, trivs i stillhet, gråter för mycket och mest i min ensamhet, är övertygad om att alla människor har en unik uppgift och a place at the party!

Life is a party and everybody is invited!

Josefine Mimmi Desirée Abeba Gunnarsson